………….har haft 8 år på mig att fundera på hur jag skulle göra när dagen väl kom, men oj vad fel jag hade.
Min älskade farmor dog i Måndags, hon som varit som en mor för mig, då min egen försvann. Hon som alltid varit min trygghet och fasta punkt, hon som kom med goda råd och tröst. Hon som alltid fanns där och ställde upp utan att ställa några frågor eller krav.
Döden var väntad efter en tids sjukdom men sorgen blev större än vad jag förväntat mig.
Dessutom oron över att behöva se min Far igen, förra gången var för 4 år sedan när farmor flyttade till hemmet. ( 8 år sedan vi bröt helt) Då var han aggressiv och ilsken, så jag hade förberett mig för samma mottagande denna gången när vi skulle mötas i farmors lgh för att jag skulle kunna få hämta en del småsaker. Klumpen i magen och halsen växte och övertog känslan av sorg som jag upplevde. Men denna gången möttes jag av kort artighet, jag tog dom få saker som var kvar och var därifrån efter 10 min
Nu är det endast begravningen kvar och min oro över hur det ska gå. Sonen ska för första gången på 8 år se sin morfar igen, mannen som kritierar allt och alla och som ansåg att min son 5 år var ouppfostrad när han på sin födelsedag slet upp sina paket utan att tacka ordentligt för sig. Mannen som aldrig haft fel och det är hans sätt eller inget sätt som gäller. Dessutom gift med kvinnan som anser sig veta allt om barn trots att hon valt att inte skaffa några själv.
Hela mitt liv har jag blivit kritiserad och nervärderad, men den dagen han började kritisera min son passerade han en gräns som för mig inte var acceptabel. Min son skulle ALDRIG få uppleva och känna sig mindre värd än någon annan, alltså bröts kontakten, och i 8 år har jag funderat på vad som skulle ske den dagen farmor gick bort…………. Nu är vi här